Tengbom i Jönköping fick nyligen diplom i kategorin God byggnadsvård i kommunens stadsbyggnadspris för upprustningen av ett flerbostadshus i miljonprogramsområdet Råslätt. Fokus på miljonprogrammen skulle låsa upp många av vår tids största samhällsutmaningar, däribland bostadsbrist, segregation, integration och inte minst klimatpåverkan. Så varför så tyst i debatten?

Miljonprogrammen har främst varit en samhällspolitisk fråga på grund av utmaningarna med integration och segregation kopplade till en del av bostadsområdena. Men debatten på senare år har antingen varit frånvarande eller saknat en förståelse för att här finns möjligheter och utmaningar vi inte längre kan blunda inför. Kanske som en konsekvens av det politiska vakuum Sverige befinner sig i efter senaste valet, menar Cecilia Holmström, tidigare arkitekt och strategisk rådgivare inom bostad på Tengbom.

– Miljonprogrammen och möjligheterna att lösa flera av våra samhällsutmaningar genom att rusta det befintliga beståndet har generellt kommit i skymundan till fördel mot byggboomen på bostadsrätter, som till slut kraschade. Allmännyttan släppte också ifrån sig för mycket av sitt bestånd, enligt mig, och bostadsbygge blev något för kortsiktiga affärsintressen som inte sett ett ansvar för att bidra med lösningar på våra samhällsutmaningar, säger hon.

Upprustning kan lösa samhällsutmaningar

Det går inte att prata om Miljonprogram utan att också prata om sociala och miljömässiga utmaningar. Det har länge funnits en vida känd underhållsskuld kopplat till alla bostäder inom programmet, villor och radhus såväl som flerbostadshus. Det finns en falsk tro att man kommit ikapp denna skuld, men det kunde inte vara mer fel – det är snarare så att de åtgärder man vidtog för 15–20 år sedan nu behöver uppdateras igen.

”Det är tyvärr en tickande bomb, ett enormt samhällsproblem”

– Det är tyvärr en tickande bomb, ett enormt samhällsproblem. Snart har vi uppemot en halv miljon bostäder, vissa med kraftigt eftersatt underhåll, vilka i många fall bebos av människor som redan känner sig utanför i samhället. Genom att rusta upp och utveckla dessa befintliga bostadsområden på ett klokt sätt skulle vi inte bara lösa samhällsutmaningar kopplat till integration genom bl.a ökad trygghet och minskad arbetslöshet utan också lättare nå våra klimatmål om att kraftigt sänka vårt CO2-avtryck. För att klara det måste vi i mycket stor grad täcka nya behov av bostäder inom befintliga strukturer och vårda den bebyggelse vi har, fortsätter Cecilia.

Inte helt enkelt

Kan det vara så enkelt, att vi kan slå två flugor i en smäll genom att rusta upp och renovera befintliga bostäder? Nja, det finns stora utmaningar för att lyckas förädla det befintliga bostadsbeståndet och samtidigt bygga hållbart för framtiden. Den stora utförsäljningen till internationella kommersiella krafter har gjort att kommuner förlorat makt och inflytande och BBR:s regler som säger att man måste uppfylla nybyggnadsstandard om man renoverar motverkar ett hållbart byggande.

– För att verkligen kunna göra skillnad skulle det behövas undantag för befintlig bebyggelse i BBR. Det medför orimligt höga kostnader att göra om befintlig struktur som om det vore nybygge, det är inte heller miljömässigt försvarbart då det driver på onödiga byggnationer, med nya material och rivning av saker som egentligen fungerar, säger Cecilia Holmström.

Vi behöver ändra synen på det vi har i dag

Diskussionen som behöver ta plats är den om tillskapande kopplat till de bostäder som redan finns. Att bygga på och förädla det befintliga skulle ge fler prisvärda bostäder. Att synen på det befintliga i samhället måste ändras håller Sandra Skoglund, kontorschef på Tengbom i Jönköping med om. Tillsammans medVätterhem har hon som uppdragsansvarig arkitekt för upprustningen av ett flerbostadshus på Råslätt hittat en metodik som är både ekonomiskt effektiv såväl som respektfull mot byggnad och boende. Ett arbete som kontoret mottagit diplom för i kategorin God byggnadsvård i Jönköping kommuns Stadsbyggnadspris.

Sandra beskriver utmaningarna kopplat till projektet som att arbeta med ett tidsdokument, men också som ett förhållningssätt till de egna arkitekturteorietiska föreställningarna.

– För oss som arkitekter har detta projekt varit en viktig reflekterande övning där jag frågat mig hur vi som arkitekter ska eller bör arbeta med den här sortens områden idag. Måste vi använda samma angreppssätt på alla byggnader, för att de uppfördes samtidigt? Eller kan vi ta oss an nästa hus på ett helt nytt sätt? Det mest grundläggande för oss har varit att hela tiden ha den enskilda människan upplevelse av byggnaden och boendet för ögonen. Skala, identitet och perspektiv. Börjar vi där tror jag vi har väldigt goda förutsättningar att fortsätta skapa bra värden från det befintliga, säger hon.

”Man ska inte glömma att många av miljonprogrammen är goda bostäder, ibland mycket bättre än mycket annat som byggs i dag”.

Man ska inte glömma att många av miljonprogrammen är goda bostäder, ibland bättre än mycket annat som byggs idag, menar Cecilia Holmström. Från politiskt perspektiv håller vi dock på att förlora kontrollen över dessa områden med så stor potential till positiv samhällsförändring. Rimligen bör den fortsatta debatten därför handla om att vi kanske måste börja köpa tillbaka delar av beståndet.