Stockholms Konserthus

Den 4 april 1920 blev en arkitekttävling utlyst om Stockholms Konserthus i tidskriften Arkitekten. Vid tiden för utlysningen hade Ivar Tengbom redan fått en särskild inbjudan från Konserthuskommittén, tillsammans med två andra framstående arkitekter – Torben Grut och Erik Lallerstedt.

Ivar gav sig i kast med sitt tävlingsförslag tillsammans med medarbetaren Birger Jonson. Han lyfte senare fram Birgers insats och menade att han allt sedan de första trevande linjerna på tävlingsförslaget hade varit ett ”ovärderligt stöd i arbetets planläggande och genomförande”. Vårt samarbete är avgörande för den arkitektur vi skapar även idag – därför gläds vi extra mycket åt detta. Att det är en tradition som sträcker sig hela vägen tillbaka till Tengboms grundande.

Det röda hjärtat

Tävlingsförslaget ”Det röda hjärtat” utgick från den antika teatern. Gestaltningen av den stora konsertsalen var en utslagsgivande faktor i tävlingen, och blev enligt Ivar själv kärnan ur vilken hela byggnaden fick växa fram. Ivar föreställde sig salen som en antik innergård, en rofylld festplats där parketten ramas in av läktare med slanka kolonner. Bakom podiet – rummets centralpunkt – såg han ett skenperspektiv som antydde en fortsättning ut mot fantasins grekiska landskap. Ovanför öppnade det vita taket upp sig som en vid himmel, varifrån belysningen skulle ge känslan av evigt, milt solsken.

”Salen vill i sig själv inbjuda till den stämning och ro, ’au-dessus de la mêlé’, som vi jagade människor trängta efter.”

– Ivar Tengbom

Exteriört reste sig en dekorativ kolonnrad som portal mellan det yttre och det inre rummet – en återspegling av den stora salens antika karaktär. I övrigt fördelade Ivar programmet inom ett strängt sammanhållet, kubiskt och odekorerat murblock. Ett tidsenligt grepp som dåvarande intendenten för Nationalmuseum, Erik Wettergren, vid invigningen senare uttryckte som ”den nya arkitekturens kännemärke”. I förslaget gav Ivar också sitt Konserthus en ovanlig, blåtonad fasad.

Beskrivningen som följde med Ivars tävlingsförslag är skrivet för hand och fylld med spännande, retoriska formuleringar. På upprepade ställen pratar han direkt med prisnämnden för att förklara sina tankar. Han verkar ha haft glimten i ögat, vår Ivar – exempelvis i försvarandet av de exteriöra kolonnerna: ”Prisdomaren frågar, kolonner, vad gören I?”. Men kanske framförallt slutraden, som pressen med förtjusning citerade:

”Och nu skarprättare, gör din plikt!”

En symbol för samtiden

Trettiofyra förslag inkom till prisnämnden. Första pris blev från början faktiskt tilldelat både till ”Det röda hjärtat” och Erik Lallerstedts förslag ”Vingarna”. Efter en intensiv process och utveckling av det ursprungliga förslaget fick vi till slut projekteringen, och äntligen möjligheten göra verklighet av Ivars vision.

I retrospektiv blev Stockholms Konserthus en syntes av olika strömningar i den svenska arkitekturdebatten från sekelskiftet 1900.

Intresset för stadsbyggnadsfrågor, betydelsen av ett rationellt förhållningssätt till material och konstruktion, och viljan att återigen förena arkitekturen och de fria konsterna spelade alla in i slutresultatet. Som offentlig byggnad blev Konserthuset en symbol för det svenska samhällets kultursträvande i takt med utvecklingen och den moderna civilisationen.

Ett hus fyllt med ovärderliga konstskatter

En mycket viktig aspekt av Konserthuset är de många konsthantverk som finns både inuti och utanför byggnaden – inte minst Carl Milles berömda skulptur Orfeusgruppen vid trapporna mot Hötorget, och Isaac Grünewalds fantastiska tak- och väggmålningar i Grünewaldsalen. Läs gärna mer om husets konst på Konserthusets webbsida.

Nya generationer tar vid

Under årens lopp har vi återvänt till Konserthuset för att ta hand om Ivars arv. För att försäkra oss om att det lever kvar och får bli upplevt av många nya generationer besökare. I början av 1970-talet ledde Ivars son, Anders Tengbom, en stor upprustning och utveckling av huset. Bland annat gjorde vi om väggen bakom podiet, för att så småningom ge plats till en magnifik konserthusorgel. Taket blev också ommålat i en mörk kulör för att ge plats åt ny teknik och akustiska hjälpmedel – och fick nu istället minna om Medelhavets sammetssvarta natt. När Konserthusets exteriör hade blivit restaurerat fick Stockholmarna ännu en gång bli fascinerade av den djärva blå originalkulören. En kulör som fallit i glömska efter många års nedsmutsning.

Historiska byggnader måste löpande ses över, inte minst för att möta förändrade krav på tillgänglighet och för att anpassas med modern teknik och funktionalitet. Under senare år vi bistått med bland annat nya installationer och förbättrad akustik. Vi har också utvecklat en ny repetitionssal, Aulinsalen, med flexibla läktare.