Arkitekter bygger murar när vi borde bygga broar

Vår tids arkitektur och arkitekter får mycket kritik just nu. Missnöje kommer från kunder såväl som från allmänhet och nättroll. Det sägs att vi ritar fula lådor, förtryckande kvarter och att vi börjar med lösningen, alltså utseendet. I flera fall är kritiken berättigad, även om vi inte ensamma bär ansvaret för hur många byggnader till slut ser ut. Till viss del har vi oss själva att skylla för sitsen vi är i, men vi har också ett ansvar och en möjlighet att bidra till förändring. I grunden handlar det om hur vi pratar om arkitektur; med media, med kritiker, arkitekter emellan och inte minst med allmänheten. Vi behöver göra oss bättre förstådda och vi måste prata om vad arkitekturen gör, snarare än hur den ser ut. För om inte vi kan motivera och beskriva hur arkitektur kan vara beskyddande istället för fientlig, välkomnande istället för exkluderande eller läkande och lärande istället för sargande, vem ska då göra det?

Vårt introverta språk skapar klyftor

Arkitektur har engagerat i alla tider, men sällan har vi varit så dåliga på att hantera eller besvara kritik. Det behövs ett mentalt skifte. Till att börja med måste vi våga prata fint och fult, men framförallt måste vi argumentera för att det inte bara är där kvaliteten i arkitektur sitter. Det har blivit den allmänna uppfattningen eftersom vi inte försvarat eller förklarat innebörden på förståeliga sätt. När vi pratar om smak utan innehåll vilseleder vi mer än vi guidar. När vi fastnar i tekniska termer och fackuttryck distanserar vi oss mer än vi bjuder in. Vårt introverta språk skapar inte bara klyftor mellan oss och de människor vi ritar hus för, utan också mellan de som köper, bygger och förvaltar våra skapelser.

Ett folkligt och lättförståeligt språk banaliserar inte arkitekturen – som många är rädda för – tvärtom kan det bygga broar. Om vi mer pedagogiskt förklarade varför arkitektur är grundläggande för att våra städer, boendemiljöer, arbetsplatser, parker och andra offentliga rum ska vara jämställda, rättvisa och trygga – helt enkelt motsvara grundläggande mänskliga behov – skulle nog allmänintresset och förståelsen för arkitekturen öka. Först när vi kan bevisa och förklara på vilket sätt ”god” arkitektur inte nödvändigtvis kostar mer utan också är en bra affär kommer omvärlden att lyssna. Vi måste motivera och förklara arkitektonisk kvalitet gång på gång, från fall till fall, för det finns inte bara en definition. På det sättet kan vi riva murarna vi byggt upp.

Det finns rum för utveckling genom kommunikation

Men problemet är djupt rotat och vi behöver öva. För när andra branscher insett och agerar på att man är sitt eget mediehus och att influencers regerar världen erkänner få arkitekter att det finns rum för utveckling genom kommunikation. Liksom att vi kan påverka hur vi uppfattas och framställs medialt genom att ändra på hur vi låter. Den största risken när vi bygger murar kring vårt kunnande är att vi blir irrelevanta, förlorar inflytande och förminskar den centrala roll vi önskar ha. Vänta, det har ju redan hänt!

Vi vågar säga att språket är nyckeln till att fortsätta vara relevanta. Genom det får vi mandat att skapa ännu bättre samhällen.