Hallå där… Suzanne Sternbeck

Varför ville du bli arkitekt?

– Jag bestämde mig i gymnasiet för att utbildningen lät rolig. Jag visste egentligen inte så mycket om vad en arkitekt gör eftersom jag inte kände någon, men det lät spännande. Jag kom in, var färdig arkitekt när jag var 23 och började jobba som husarkitekt.

Var det alltid husarkitekt som lockade?

– Ja. Fast nu jobbar jag ju inte som det längre. Men då var det jätteviktigt för mig. Jag ville rita betongelement och sånt för jag såg att kvinnorna på det kontoret där jag började min yrkesbana mest höll på med färgsättning. Jag tyckte det var en så beklämmande uppdelning.

Varför var det så?

– Det var ganska tufft som ung kvinna när man var ute på byggen. Männen var inte alltid så trevliga, utan kunde vara oförskämda och tryckte ned småtjejer. Jag ledsnade och när jag var mammaledig 1986 höll jag på och våndades över vad jag skulle göra. Skulle jag helt byta bana? Men sedan fastnade jag för det där med inredning, sökte mig till ett inredningsarkitektkontor och jobbade där i ett par år.

Varför blev det Tengbom till slut?

– Jag ville jobba på det bästa kontoret! Tengbom var absolut överlägset, ett toppkontor. De krävde att jag skulle vara arkitekt SIR så jag sökte och blev antagen, sen var jag välkommen på Tengbom. Och stannade.

Hur har Tengbom förändrats på 28 år?

– På många olika sätt! Jag har inte behövt byta jobb för det har hänt så mycket i företaget. Jag har suttit still och förändringen har skett runt mig. Då fanns det nästan bara två yrkesgrupper: arkitekter/ingenjörer, och ekonomi och support. Vi var runt 50 anställda och alla satt i Stockholm. Det är ju en enorm skillnad mot nu när vi är 600 och sitter över hela Sverige, det har tillkommit flera nya yrkesgrupper också. Och förut ritades nästan alla projekt som en helhet, och vi var underställda arkitekterna. Så är det ju inte längre. I mitten av 1990-talet började vi aktivt leta fler egna inredningsuppdrag.

Första dagen när jag började på Tengbom och de satt i Gamla stan minns jag att jag gick upp till fikat och fick känslan ”här vill jag stanna”. Det bara for genom huvudet. Och så blev det.

Har branschen förändrats också?

– Ja, de otrevliga männen på byggena är i stort sett borta. Nu är många högskoleutbildade och många är kvinnor, så det är en annan stämning. En tråkig utveckling är att företag nästan aldrig bygger och äger sina egna hus längre. Nu är det en byggaktör som bygger och vill sälja så snabbt som möjligt. Det finns inte samma intresse för långsiktighet och kvalitet som förr när man vårdade huset man satt i. Men många företag inser att varumärket förstärks via arkitekturen, så hyresgäster är ofta intresserade av att satsa på sin inredning och där kommer min avdelning in i bilden.

Vad har varit det allra roligaste uppdraget?

– Sagerska huset är det mest speciella. Det var ett samarbetsprojekt med våra egna husarkitekter och jag jobbade både med huset och med möblerna. Uppdragsgivaren ville ha det bästa av vad Sverige kunde erbjuda. Det var så höga ambitioner i allt. Jätteroligt! Och samtidigt var det ett litet, greppbart hus.

Skulle du välja att bli arkitekt igen om du fick chansen att göra om?

– Ja, men jag kanske skulle ha några fler spår på gång. Samtidigt har jag verkligen trivts. Första dagen när jag började på Tengbom och de satt i Gamla stan minns jag att jag gick upp till fikat och fick känslan ”här vill jag stanna”. Det bara for genom huvudet. Och så blev det. Jag har varit med i många jätteroliga projekt där vi haft ett bra samarbete med kunden. Det är svårslaget. Men allra roligaste har det så klart varit att ha så schysta kollegor.

Vad ska du göra nu?

– Jag ska få rå min egen tid, tänkte jag. Det har jag ju inte gjort på över 40 år. Jag har barnbarn som jag vill träffa mer och så ska jag läsa spanska. Vi har en lägenhet på Mallorca men jag kan ingen spanska. Jag måste ju kunna lite!