”Arkitekturen måste bidra till att göra den digitala transformationen mer human”

När samhället digitaliseras förändras vårt beteende och det kräver ett etiskt ansvarstagande. Vi kan inte längre tillåta kompromisser med de mänskliga behoven i jakt på innovation, skriver digitaliseringsexperten Sarah Dahman.

Det är ett ganska vanligt scenario nu för tiden att se familjer, vänner eller kollegor sittandes runt ett matbord och istället för att prata med varandra tittar alla på sina telefoner. Ett beteende som vi egentligen inte valt själva, något vi inte är speciellt medvetna om varför vi gör. Det upplevda kravet på att alltid vara uppkopplad och konsekvensen som det innebär, att leva med ständiga intryck från sociala medier och annat som vi väljer att följa, leder ofta till ytliga relationer snarare än genuina och känslofyllda.

En ny amerikansk studie visar att 50 procent av landets unga vuxna idag känner sig socialt isolerade. Detta har allvarliga konsekvenser på folkhälsan i form av depression, sjukdomar och faktiskt en uppåtgående kurva vad gäller självmord. Problematiken är till stor del att vi har låtit tekniken förändra våra beteenden utan att ställa några motkrav. Med andra ord kan man säga att vi anpassat oss till de digitala verktygen, istället för att anpassa verktygen efter våra behov.

Vi har anpassat oss till de digitala verktygen, istället för att anpassa verktygen efter våra behov.

Teknikutvecklingen sker i sådan hastighet idag att analysen kring vad som är bra eller dåligt för hälsan ofta uteblir i all hast. Utveckling sker, och vi känner stress över att inte hänga med – ”det måste man ju”. Det viktigaste kravet vi kan ställa på digitaliseringen är därför hur vi utnyttjar dess frukter för att skapa möjligheter, istället för att låta dess output påverka oss negativt.

Teknik i sig driver dock inte innovation, utveckling eller tillväxt. Det gör människan genom kunskap och lärande. Allt rationellt kan programmeras, men det som inte går att ersätta med robotar är empati och social interaktion. Vår intuition, att läsa av en situation, viljan och konsten att samarbeta och samskapa. Den som skapar samhället måste också ta ansvar för människan i det, hur hen rör sig, agerar och beter sig baserat på givna mönster eller strukturer. Här har arkitekten en större roll att utforska och ta. Det vi skapar får konsekvenser och vi om någon kan bedöma vilka typer av beteenden det vi skapar leder till. Arkitekten har helt enkelt en större roll att ta när det kommer till de etiska perspektiven av samhällsbyggandet.

Så, vilka digitaliseringsprocesser ska vi introducera i samhället baserat på det vi vet och lärt oss? Ska vi fortsätta att vara passiva och anamma beteenden som gör oss illa, eller ska vi ställa krav på transformation som har en positiv effekt på oss som människor, såväl som på klimatet och vårt samhälle?

Till skillnad från teknikutvecklingen händer inte arkitektur utan att vi märker det eller kan påverka det. Det är en långsammare process, och kanske ytterligheten av mänskligt skapande. Men det får trots allt konsekvenser. Inte bara idag, utan också imorgon och om hundra år. Därför är det vår plikt, som arkitekter, beställare och rådgivare, att ställa de rätta kraven och göra medvetna val. Självklart ska vi skapa fantastiska byggnader och miljöer – men också axla rollen och ansvaret det innebär att vara beteendeskapare i en digital transformation som i många fall omedvetet förändrar människans beteende. Vi kan inte längre tillåta kompromisser med de mänskliga behoven i jakt på innovation. Istället behöver vi fråga oss vilka beteenden vi vill och behöver skapa med arkitektur. Hur bidrar vi till en positiv matbordsupplevelse?

Debattartikeln skrevs av Sarah Dahman, Digital Transformation Director
+46 8 412 53 69

Artikeln publicerades ursprungligen i Computer Sweden, 2018-12-19.