Förbättring som känns i kroppen
Hur gör man en icke-plats till ett fungerande område där människor lever, rör sig och trivs? Man tänker nytt. Tengbom samarbetar med konstnärerna Wiklund och Wiklund för att nå resultat utöver det vanliga.
Islandstorget för i dagsläget en tynande tillvaro i skärpunkten mellan Södra Ängby, Norra Ängby och Blackeberg. Det är något av en icke-plats, vilket ett genomgripande förändringsarbete i Tengboms regi nu håller på att rätta till. Tanken är att utveckla det centrala området vid torget och tunnelbaneuppgången till något varmt och välkomnande bland annat genom utformningen med terrasser och ramper, en ny gångväg som utgår från torgets hjärta och därtill en stark konstnärlig gestaltning. Tengbom och konstnärsduon WW, Wiklund och Wiklund, arbetar tillsammans med att göra platsen mer mänsklig och inbjudande.
– Jag är lockad av samarbeten och när man jobbar med människor ur en annan profession lyfts projektet och gestaltningen. Konstnärer har en unik möjlighet att lyfta den konstnärliga verkshöjden och Katarina Wiklund och Susanna Wiklund har väldigt spännande tankar om vår samtid, säger Sofia Sandqvist som är en av de ansvariga arkitekterna för projektet.
Konst som känns i kroppen
WW har gedigen erfarenhet och har tidigare jobbat relativt brett, exempelvis med scenkonst, vilket de tar med sig in i projektet. Både de och Sofia Sandqvist betonar vinsten med att få in konstnärer i ett tidigt skede i processen. Den här gången fanns chansen att ta ett helhetsgrepp.
– Oftast brukar mycket vara klart när konstnärerna kommer in och så finns det en liten plats vikt åt den konstnärliga utsmyckningen men den här gången hade vi stora möjligheter att påverka och det kommer att kännas i kroppen när man besöker platsen. Vi är vana vid att titta på hur människor rör sig på platser, hur de tar sig till en plats och fungerar ihop med en miljö, berättar Susanna Wiklund.
– Islandstorget är den punkt där Södra Ängby, det tjusiga funkisvillaområdet, norra Ängby, som är ett tidstypiskt egnahemsområde, och Blackeberg möts. Det är tre väldigt specifika områden och de delar en tunnelbana. Det var ingången för oss. Vi gick runt i alla områden, gick på vandringar och försökte förstå platsernas särarter, menar Katarina Wiklund.
Oftast brukar mycket vara klart när konstnärerna kommer in och så finns det en liten plats vikt åt den konstnärliga utsmyckningen men den här gången hade vi stora möjligheter att påverka och det kommer att kännas i kroppen när man besöker platsen.
Stenar i fokus
Det stod tidigt klart att stenar och mineraler skulle vara centrala för den konstnärliga gestaltningen, något som bland annat kommer att synas i markbeläggningens rutmönster och i användandet av terrasso i skulpturer och utsmyckning. Men det var inte alls självklart hur gestaltningen skulle se ut förrän en bra bit in i projektet. WW arbetar väldigt intuitivt. Det pendlar mellan att de sitter i arkiv och skaffar sig kunskap om platsen och dess historia, och att de träffar arkitekterna, de boende och andra inblandande.
– Mycket handlar om samtal och reflektioner. Vi samlar alltid bilder och har olika mappar som vi visar för de andra i projektet. Vi jobbar med associativa flöden, där en tanke eller ett samtal hakar i något annan, säger Susanna Wiklund.
– Det blir intressantare och mer komplett ju fler röster man tar in. Jag och Susanna väljer till exempel att jobba ihop och är inte intresserade av enbart det egna grävandet. Vi är också intresserade av att vända oss utåt, mot andra. Det händer något i dialogen som är viktigt, fortsätter Katarina Wiklund.
Konstnärernas inställning uppskattas och delas av Sofia Sandqvist.
– WW tillför en egensinnighet som hjälper till att ge platsen en egen identitet. Arkitektur är estetik och funktion tillsammans men i konsten är idén central och det är väldigt spännande. Konsten har ett egenvärde och vänder upp och ned på invanda tankemönster, avslutar hon.
