Habitat III – där människan utgör staden
Sluta vara rädd för utopier och visioner och använd dem i stället. Det menar Alma Jacobson som har besökt FN-konferensen Habitat III där fokus ligger på staden och dess potential. Alla är viktiga i samhällsbyggandet och som arkitekter har vi både en unik kompetens och ett enormt ansvar som länk mellan människorna och staden.
Den 20:e oktober var på många sätt en historisk dag. Det var då världens ledare samlades i Quito i Ecuador för att tillsammans anta en ny urban agenda, ”The New Urban Agenda”. Det är 20 år sedan FN höll den förra Habitatkonferensen och många av huvudfrågorna kring världens snabbt växande städer återstår – fattigdom, växande slumområden, stigande ojämlikhet och exkluderande urbana miljöer. Den nya urbana agendan presenterar tillsammans med Agenda 2030:s Mål 11: Hållbara städer och samhällen, en vision och strategi kring hur vi tillsammans kan hantera de här frågorna de kommande 20 åren.
Det är inte utan fog som just städer står i fokus på Habitat III när vi talar om en globalt hållbar utveckling. Närmare 70 procent av världens befolkning beräknas bo i städer år 2050. Det är uppenbart att frågan om städers utveckling är brinnande på en global nivå – cirka 100 000 människor har varit involverade världen över, vilket därmed gör detta till den största FN-konferensen hittills, enligt Joan Clos, generalsekreterare för Habitat III.
Människan i centrum
Det är i synnerhet för utvecklingsländerna som frågan är akut. De har stött på större utmaningar i urbaniseringen än vad vi i Sverige har gjort. Men det globaliseringen i stor utsträckning har bidragit till är en ökad spridning av kunskap, och det är uppenbart att det inte är vi i Västvärlden som varit mest kunskapstörstiga i sammanhanget.
Plötsligt hör vi utvecklingsländerna tala om hållbarhet på ett sätt som vi inte tidigare har fått erfara. Vi får se projekt från alla världens hörn med exempel på inkluderande processer, offentliga miljöer, sopsortering och återvinning, livscykelperspektiv och en omfördelning av infrastruktur till fördel för cykelbanor och kollektivtrafik. Projekten präglas av starka visioner och hög ambition. I många fall har de inblandade hämtat inspiration från det arbete som vi tidigare har lagt grunden till, men i andra fall har frågorna hanterats på helt nya och innovativa sätt. Jag inser snabbt att nu är det vi som har att lära från dem, snarare än tvärtom.
Begreppen globalisering och urbanisering kompletteras i sammanhanget med digitalisering, där det talas mycket om data och hur vi på olika sätt kan visualisera data och göra den kvalitativ. Det är förhållandevis lätt att mäta ”hård data” som koldioxidhalter och kollektivtrafikresande, men desto mer komplext att mäta mjuka värden som inkräktar på den sociala sfären. Det talas om SMART-cities, men även om andra urbana typologier – ”resilient, green, sustainable cities”. Det som framstår som självklart för mig är att den gemensamma nämnaren för staden förblir densamma – människan. Det är människor som utgör staden, och det är just därför som människan måste förbli och utgöra en central del av staden och dess uppbyggnad.
Omfamna det utopiska
Den nya urbana agendan handlar just om en stads- och samhällsutveckling med människan i centrum. Men mycket kritik har riktats mot The New Urban Agenda, framförallt vad gäller implementeringsarbetet. Många menar att agendan är alldeles för vagt formulerad utan någon konkret plan eller några specifika datum för verkställande.
Det är dock främst från de redan utvecklade länderna som kritiken kommer, medan utvecklingsländerna inte framstår som lika rädda för att tala om visioner. Vi har intagit en passiv position där det nästan blivit tabu att prata om det utopiska. Men är det inte just det som en ny urban agenda bör handla om – att presentera en vision som vi gemensamt kan arbeta mot?
På vägen hem träffar jag en indisk arkitekt som berättar om sitt deltagande på Habitat I, för 40 år sedan. Han berättar om en situation i Indien, som Västvärlden enligt honom överhuvudtaget inte kan relatera till. ”När jag kommer hit och pratar om utopi skrattar folk åt mig”, säger han. ”Men det är just utopi vi måste sikta mot om vi ska kunna åstadkomma något”, fortsätter han.
I riktning mot en bättre stad
Det är tydligt att demokratisering av kunskap är en nyckel. Alla måste inkluderas i processen: de som styr staden, de som planerar staden, de som bygger staden och de som bor i staden. Vi arkitekter bär på ett enormt stort ansvar då vi utgör en länk mellan människorna och staden. Det är trots allt staden med alla dess invånare som är vår slutanvändare.
På Habitat III är det därför inte de hundratals seminarierna och föreläsningarna som inspirerar mest, utan mötena med alla människor. Jag kan inte låta bli att inspireras av visionärerna på plats, som alla delar samma drömmar och mål vad gäller den framtida utvecklingen av våra städer.
Kanske kan vi som arkitekter gå in med ett annat förhållningssätt, där utopi och vision inte nödvändigtvis bär på negativa konnotationer? Vår roll handlar om att realisera och översätta vision till kreation. Vi måste därför aktivt arbeta för att öka värdet på arkitektur som en del av stadsutvecklingen så att vi om 20 år stolt kan säga att vi faktiskt har varit med och skapat en bättre stad för dess invånare.
