Reflektioner från Arkitekturbiennalen i Venedig
Den 15:e internationella Arkitekturbiennalen i Venedig invigdes officiellt den 28 maj. Temat för i år är ”Reporting from the front” och satt av curator Alejandro Aravena. Här är arkitektens problemlösande roll i samhället central. Alma Jacobson från Tengbom var på plats under invigningsveckan.
Själv menar den chilenske arkitekten Alejandro Aravena att biennalen till skillnad från tidigare år inte bara är en utställning ”av arkitekter för arkitekter” – utan berör alla engagerade i den samhällspolitiska debatten. Så vad möts vi av? Intrycken är mäktiga, känslofulla och rörande – för att inte i vissa fall säga upprörande! Dagens globala utmaningar som naturkatastrofer, krig, migration, samhällsklyftor, fattigdom, bostadsbrist och städernas framtid konfronterar en som betraktare.
Detta är också frågor som berörs i biennalens första paneldebatt, ”Meetings on Architecture. Här samtalar Aravena med arkitekter som Rem Koolhaas och Norman Foster och de säger en del vettiga saker, som att inkludera invånarna i samhällsdebatten, att skapa städer som är tillgängliga för alla med varierade publika inkluderande platser att vistas på. De uppmärksammar hur få framsteg vi faktiskt gjort sedan den första FN-kongressen hölls för 20 år sedan. Publiken uppmanas att stärka sina röster och ta en mer aktiv roll i påverkansarbetet, för städers uppbyggnad är ett av många bra verktyg för att bekämpa orättvisor i världen, menar en representant från Grupo EPM (Empresas Públicas de Medellín). Allt gott så långt, men det finns en enorm rosa elefant i rummet och det är till slut en ung arkitekt från Egypten som uppmärksammar det alla frågat sig: Hur kommer det sig att en panel som talar om jämlikhet, rättvisa och att inkludera alla i debatten består av åtta män? Frågan besvaras aldrig, men hen som ställde den får stående ovationer, varpå debattens innehåll känns något mindre genuint. Så mycket för att leva som man lär.
Sverige medverkar i den gemensamma nordiska paviljongen, i år arrangerad av ArkDes och curerad av chilenaren David Basulto, grundare och chefredaktör på ArchDaily. Utställningen heter ”In Therapy – Nordic Countries Face to Face” och här illustrerar Basulto den Nordiska samhällsmodellen och dess arkitektur med hjälp av Maslows behovstrappa. Denna är uppbyggd fysiskt i paviljongen i form av en gigantisk träpyramid, en utställningsarkitektur signerad Marge.
”Även om det på ytan kan verka som att vi befinner oss högst upp i pyramiden och visserligen har löst alla grundläggande behov så står vi fortfarande inför svåra utmaningar”, säger Basulto.
Och det är på sätt och vis lätt att hålla med, det finns fortfarande många sätt på vilka vi kan utmana vår egen arkitektur. Utmana gjorde inte grannpaviljongen och landet Danmark. De visade snarare prov på ett egocentriskt navelskådande perspektiv som var svårapplicerat på det övergripande temat genom att uppvisa fysiska modeller från 75 danska kontor. Framstående arkitektur i all ära, och imponerande på sitt sätt, men på andra opassande på en biennal som handlar om budskap större än yta. Men majoriteten av deltagarna upplevs ändå adressera temat och beröra de större frågorna. Vi ser bland annat förslag på alternativa konstruktionsmetoder och byggnadsmaterial, klimatsmarta lösningar, nya typer av infrastruktur, och mycket mer.
Som arkitekter måste vi vara beredda att ta striderna vid frontlinjen och hitta nya vägar att leverera kvalitet i en omgivning som ständigt utmanar oss vad gäller tid, pengar och formaliteter. Och det är just vid frontlinjen, vid ytterligheterna, som vi bäst kan lösa problem och skapa en gestaltad livsmiljö som faktiskt gör skillnad. Biennalen lämnar en i ett provocerat men hoppfullt tillstånd.
