Det råder inget tvivel om att arkitektur handlar om en gruppinsats, men det finns alltid några lite extra spännande förmågor att hålla koll på. Landskapsarkitekten Nejra Lagumdzija är en av dem.

Hur länge har du jobbat på Tengbom?

– I tre spännande år.

Är det lika fantastiskt som du trodde att vara arkitekt?

– Absolut, men på ett annat sätt. Jag förstod under utbildningen att det finns en verklighet där ekonomi spelar en stor och styrande roll. Men det jag trodde skulle bli ett hinder har snarare blivit en utmaning. Jag tävlar ständigt mot/med ekonomin. Min inställning är att en stram budget inte ska få styra min kreativitet eller hindra att det blir ett grymt projekt.

Varför ville du bli arkitekt?

– Jag har alltid varit extremt intresserad av problemlösning. Sen älskar jag ju både vackra saker och saker med god funktion. Jag kände inte till landskapsarkitektutbildningen förrän jag ansökte och när jag kom in fastnade jag framförallt för de sociala aspekterna. Jag tycker om det offentliga och dynamiska, att saker hela tiden utvecklas och förändras.

Hur ser en typisk dag ut?

– Jag gillar att i förväg veta vad jag ska göra när jag kommer till jobbet, det får mig att komma igång mycket snabbare. Fika är också viktigt, både för att slappna av och ladda batterierna men också för att vi ofta löser problem medan vi dricker vårt kaffe. Om jag inte är på ett möte sitter jag bredvid de jag jobbar med  då vi ständigt bollar idéer och lösningar oavsett vad vi jobbar med. Att ha två eller fler hjärnor som tänker tillsammans är den gyllene vägen fram. Jag gillar ”collective design” och tror att det är det bästa för projektet. Det är lite av ett signum för Tengbom, tycker jag.

Vad jobbar du med just nu?

– Vi jobbar dels med Trapparken i Nacka som är ett av våra häftigaste projekt. En riktig utmaning både tekniskt och kreativt. Vårt team har kämpat för att det ska bli en park och inte bara en trappa mellan två torg. Trappan ska vara rolig och folk ska tycka om att ta den. Sedan ska de även kunna träna eller bara sitta och avnjuta en glass samtidigt som de tittar på den vackra utsikten. Sen jobbar vi också med Linnéuniversitetet tillsammans med våra husarkitekter i Kalmar. Där ritar vi på en takterrass, en gård och ett universitetstorg med en organisk form som kontrasterar mot husen samtidigt som vi har ett fokus på ekologi och utbildning.

Vad är du mest stolt över?

– Jag är mest stolt över att ha hittat min passion, hittat hem! Och jag är extremt stolt över att jobba här. Tengbom var alltid nummer ett med sin storlek, kompetens och sin uttalade humanism. Jag trodde aldrig att jag skulle få det som mitt första jobb, men fick det!

”Arkitektur är för mig att få andra att må bra och trivas i sina miljöer.”

Vilka är dina mål som arkitekt?

– Jag vill påverka och förändra till det bättre, men också vara en bra gestaltare och en bra kollega. Jag vill kunna lyssna men samtidigt ha fantasi och visioner. Arkitektur är för mig att få andra att må bra och trivas i sina miljöer.

Vilka är dina styrkor?

– Jag är lyhörd, positiv och passionerad. Och brinner för gestaltning.

Har du några svagheter?

– Ja, jag är för passionerad och vet inte alltid när jag ska sluta.

Vilka är dagens stora utmaningar i samhället?

– Integration, socialt förstås men också att vi rent faktiskt har mindre yta att rita på i städerna och måste hantera det. Dessutom har vi tidsaspekten, situationen är som en tickande bomb som vi måste lösa snabbt samtidigt som det är viktigt att hinna tänka efter.

Vad tänker du göra åt det?

– Ja, det är frågan. Jag har en jordnära och ärlig syn på problemet. Och en insikt i att man måste ta tjuren vid hornen. Jag har passion och empati. Människor är viktiga för mig och det är det jag alltid fokuserar på.

Vilken är yrkeslivets största besvikelse?

– Att arkitektens roll inte är på topp. Vi måste lyfta oss. Arkitekter vill göra samhället bättre och vi har den nödvändiga kunskapen men vi måste skaffa oss en starkare röst. Tengbom Talk kan vara en början. Vi arkitekter får inte se varandra som konkurrenter utan samarbeta. Vi kan inte bara prata om visioner, utan måste ta ett litet steg i verkligheten också.

Förebilder?!

– Carlo Scarpa. Han var så extremt duktig på detaljer, han fick det att se så enkelt ut samtidigt som det blev så rikt och spännande. Sen var jag på en föreläsning med Julie Bargmann, som sa: ”Don’t build sissy landscapes, build them like a motherfucker”. Man ska inte bygga råa projekt för saken skull men jag tycker man ska våga mer. En annan förebild är Carlos Rojas som nyligen skrivit rapporten 15 myter om Miljonprogrammet. Han jobbar ärligt och hjärtligt med människor och deras uppfattning och behov. Jag svävar hela tiden mellan arkitekturen och människan.

Vad tror du om framtiden?

– Allt blir hela tiden lite svårare men jag hörde någon säga på en föreläsning: ”A crisis is an opportunity.” Och precis så ser jag på det! Det är viktigt att veta vart vi är på väg men vi får inte gå ned oss i negativitet utan hela tiden ha en vilja att förändra och förbättra för den lilla människan.